Journalistik i alla tider

Poppius har fyllt 70 som skola och jag 60 som dess elev – ty det jag lärde mej som 18-åring hösten 1957 är ränder som gudskelov aldrig går ur. Allt under tesen ”Journalistlivet är ett hundliv – men det enda liv som är värt att leva!”

Den karaktäriserande vinjettbilden med den obligatoriska ciggen dinglande i mungipan. 90-talet.

 

Bland annat lärde jag mej att man inte ska upprepa sej i texten – varför den som undrar hur jag hade det ihop med rektor Set Poppius & Gänget där borta vid Nybroplan hänvisas till sidorna 107 och 108 i boken ”Poppius – Journalisternas skola”, utgiven förra årtusendet (närmare bestämt i slutet av 1990-talet).

I samtal med en östtysk friidrottstjej på en idrottsläktare i staden Gera utanför Leipzig. 60-talet.

 

Efter nära ett halvt sekel på Expressen, Idrottsbladet, Göteborgs-Tidningen och Länstidningen i Södertälje gick ett rent hisnande journalistliv över till tvåtusentalet, där LT-bromsen inte slog till förrän 2010 och jag drog till lugnet i Ack Värmeland du Sköna. Men jag är på sjätte decenniet fortfarande medlem i Förbundet, vilket jag ser som en stor ära att få vara. (Kul förresten att än i dag ha ett giltigt presskort och att få läsa Journalisten året runt.)

Intervjuar simstjärnan Elisabeth Berglund för Idrottsbladets julnummer. (”Bettan” blev också Sveriges Lucia ett år.) 60-talet.

 

Här vill jag egentligen bara tacka Poppius för… ja, allt, faktiskt. 400-kronors-kursen på 50-talet blev i sanning ett Sesam öppna dig. Det har inte funnits nåt annat än journalistik i mitt 65-åriga yrkesleverne. Och sicket liv sen!
Jag önskar med hjärta och själ och bibehållen nyfikenhet Slussen-gänget Lycka till de nästkommande 70 åren!

”Robban” Hammarlöf
– före detta Andersson –
Jösse Härad, Värmland

På språng – med kikaren i högsta hugg. 80-talet.

Vill du veta mer om Robban? Arvika Nyheter har en just publicerat en intervju med Robert Hammarlöf: ”Storstadsmurveln som hamnade i Arvika – Robban har mött de största”, av Linus Carle.
Läs artikeln här